Med hjärtat i halsgropen!

Valparna växer så det knakar och det är bara lilla

pluttan som tar det lie lugnare med sin viktökning.

Det blir större och större skillnad på dem och det 

ser verkligen komiskt ut när den största tjejen

ligger bredvid den allra minsta. Över 300gram skiljer

dem men den lilla är en liten tjej med vilja och 

humör.

Ruby-tjejen gosar med mamma Inez

En svart röra..

Lördagens promenad med bästa Naja med

Mollie kunde sluta, ja hemskt...

Vi var i skogen som Naja har en bit i från sig

och hundarna sprang lösa runt oss, (som vanligt). 

Vera följer alltid med hack i här på sin 

mamma Agnes eller så hänger hon med

 kompisen Olle. Vi hade gått en bra bit

 in skogen när vi plötsligt upptäckte att Vera

 inte fanns i vår närhet. Vi ropade o ropade

hennes namn och försökte få Mollie och Agnes 

att spåra henne. Träffade på ett sällskap som satt

i en öppning av skogen och fikade. Trodde kanske 

att Vera hade sprungit fram till dessa, sällskaplig

och nyfiken som hon är. Men nej, ingen hade sett 

henne. Börja känna paniken växa inne i bröstet och

känns det bättre när man hör trafiken på den stora 

riksvägen en bit bort? Usch nej! Inte heller när man

 vet att den stora vägen ner till byn där det 

sällan är någon bil som håller lagstadgade 50 km.

 Jag som aldrig annars kan springa för min värk 

småjoggade nu med gråten i halsen. Naja och 

jag kom överens om att dela på oss. Jag 

bestämde mig för att gå till stigens början och Naja

fortsatte in i skogen med Mollie. Jag och mina hundar

mötte strax på ett par med hund som jag känner

lite grann. De berättade att i ett av husen innan

man kommer fram till skogen, hade Vera. Hon hade

kommit när han låg i trädgårdslandet och rensade.

Åh, vilken lättnad och jag ringde Naja och berättade

att hon kunde vända igen.

Vera skrek när hon såg mig där hon stod bunden

i staketet sidan om husägaren. Åh, så tacksam

jag var att han just var ute när Vera kom på "besök".

Min förklaring till det hela är att när Vera upptäckte 

att hon inte hade någon av oss i sin härhet så fick

hon panik och rusade genom skogen på stigen som vi

just hade kommit på. En hund i panik använder troligen

inte nosen för att vädra in dofterna efter sina...

Efter åt gick vi en runda i skogen men nu fick hundarna

gå i koppel och vi plockade lite liljonkonvaljer som

vi hade bestämt tidigare. 

Under kvällen var det många tankar på alla tänk om

fall att..... Usch!

Det var i alla fall en trött Vera som sov gott den

kvällen...